När man kramar sin mamma känns det alltid som att man passar ihop. Våra kroppar, våra armar kan alltid lägga om varandra perfekt så att kramen blir fulländad och hjärtat verkligen får renas.
Mamma känner sannerligen mitt hjärta och mina känslor överförs till henne så att hon kan bära på dem ett litet tag.
Så är det inte med andra. Jag kramar dem men det är alltid en bit som fattas eller sticker ut och gör det omöjligt för oss att smälta ihop. Därför blir jag oftast besviken när jag kramar någon för det blir aldrig samma sak, förväntningarna blir inte uppfyllda och mitt hjärta förblir osagt hos mig.
Vi lägger armarna om varandra men vi möts aldrig.
26/4 -05
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad gulligt skrivet. Tråkigt att du känner så... fast vi kramas inte så ofta du och jag ;)
Krambamse
Looki looki
http://www.hepcat.se/
Skicka en kommentar